Dubbla bloggar.


IMG_3791 copy IMG_3806 copy IMG_3808 copy copy

Hejsan hoppsan !
Nu är det ett tag sedan jag skrev här sist, men det är ju så att jag har en annan blogg som jag skriver lite mer på nu. Life as HSP heter denna, och du får hemskt gärna gå in och läsa där (smygreklam). Jag kommer visserligen ha kvar denna också, men det skrivs ju som sagt inte lika mycket här – såååååå.

Under tiden så får ni här tre bilder på lilla mig, som blev till en sömnlös morgon klockan halv sju. Härligt!

Kanin

Annonser

Fre. 8 november


image

För ett år sedan var första gången någonsin som jag var till Umeå, OCH första gången i hela mitt liv som jag befann mig högt ovan mark i ett flygplan. En hel dag spenderade jag då på sjukhuset, och en stund på flygplatsen. Annars såg jag inget annat än det jag hann se en liten skymt av genom taxirutan mellan platserna ovan.
Och ärligt talat trodde jag inte att jag skulle åka tillbaka på ett bra tag, för jag skulle väl ändå inte ha något ärende till kära Ume?
Men se på fan, andra fredagen i rad satte jag mig i bilen med min fina sambo & styrde kosan mot en stad jag ännu inte hunnit utforska på riktigt. Men det hinns nog med det också!

Att försöka somna är dock ett stort problem i min lilla, lilla värld. Jag har det förjämnan väldigt svårt att somna, och när man är så förväntansfull inför dagarna som komma skall så att man nästan spricker(!!!) går det inte riktigt lättare heller. Men den vackra karl jag har ligger i alla fall gott i sängen och småsnarkar, medan jag själv sitter på golvet med galaxyn i högsta hugg. Jag skulle gärna ha legat i sängen jag med, men det finns inget eluttag i närheten – och yuppienallen hade helt slut på stret. Så jag sitter här snällt, med bollhår och längtar efter allas våran Mr. Sandman som förövrigt verkar vara alldeles för upptagen för att hinna med lilla mig.

Men i väntan på honom tänkte jag i alla fall lägga mig i sängen och försöka lyckas utan honom, mest bara för att visa att jag kan.
För jag är ju ändå bäst.

Tor. 7 november


En massa olika saker har hänt sedan jag sist skrev här. Jag nådde mitt blogginlägg nr. 600, och här nedan får ni se ett urplock utav resten.

image

Flätad bun eftersom morgonfrippen var avskyvärd.

image

image

image

image

Sambons bror var här en helg, så vi var och bowlade & jag lagade go’mat och go’fika åt oss.

image

Fick plötsligt lite inspiration till att rita, och gjorde en ny tavla till oss.

image

image

Vi var på roadtrip till Ume, och jag fann min nya älsklingsbil.

image

Jag lagade älgskav åt mig och sambon.

image

JAG hade på mig klänning! Och hade lockigt hår!

image

image

Vi åkte till mamsen i Jämtland, där vi hade familjemiddag med henne och storebror. Och myste med småmissar!

image

Min beställning från Ung Cancer kom.

image

image

Och jag tog idag och lekte med min nya locktång. Helnöjd!

Krönika


Året är tjugohundratretton, eller tvåtusentretton som andra (förutom jag) väljer att kalla det, och samhället vi lever och frodas i är nu fullkomligt beroende av elektroniska produkter.

Det är mitt i natten och jag, som så många andra, klicketi-klackar mig från Japan till Paris inom loppet av några få sekunder. En del knappar på en dator, susar fram och tillbaka överallt på intranätet, men det finns även dem som kanske stängt av datorn för att lägga sig i den tryggaste vän vi alla har – sängen. Men precis som alla andra kvällar så är det svårt att låta bli mobiltelefonen, och huvudet hinner knappt ens nudda den efterlängtade kudden innan elektroniken är framme igen.
Det är Facebook hit, ebay dit. Spotify, bankärenden, förfölja sin crush (jag själv håller till här också, med mitt textskrivande).
Man kan göra allt med en mobil, till och med laga mat (eller i alla fall beställa mat med hemleverans).

Hjärntvättade av medierna framstår vi som den handikappade, inavlade, kusinen i samhällets utveckling om man är tillräckligt smart att låta bli det där med en micro i handen, vattenkokare i fickan och allt vad det mobila innebär.

”Men alla måste ju ha en mobiltelefon, annars kan man inte göra något” har jag hört alldeles för många, alldeles för unga, individer säga.

Jag skäms.

När barn på åtta år gråter för att deras jämngamla vän fått en sprillans ny iPhone/Samsung/whatever i present, medan de själva fick dockan de tjatade om konstant i två veckor (tills denna vän fick den tidigare nämnda mojängen) – det är inte mänskligt. Att tjata och gråta är mänskligt, men inte att ge ett barn som nyss börjat skolan en biljett rakt ut i intranätets inte så konfidentiella värld, som förövrigt är fylld med sådana underbara tingest som; dagens outfit, min lunch igår, på väg till gymmet, jag-säger-att-jag-är-ful-och-fet-för-att-folk-ska-säga-motsatsen, ect. Och vi får ju inte glömma alla dessa jävla #hashtag. Må Lucifer banna hashtags för evigt!
De finns nu all over the place, och missbrukas dagligen. Det svider i lilltån varje gång, och ögonen ramlar nästan ut. Men vad gör väl det om hundra år, varken du eller jag finns då (vilket vi lätt kan konstatera om vi ägnar en kort tanke åt dagens genier inom vetenskapliga upptäckter). Men allting går ju framåt. Nya mobiltelefoner och datorer skapas varje dag, och fler och fler dras (likt pengarna) in i elektronikens vassa klor. Man kan nästan höra mynten falla ner, en åt gången, i den gigantiska Joakim von Anka-inspirerade pool som torde finnas någonstans i världen.

Men åter till oss, vi lever ju än.
Och om vi slutar vara så fruktansvärt besatta i att ha den nyaste telefonen, största tv-apparaten, lyxigaste bilen, så skulle vi nog märka att vi har det rätt så bra ändå. Det gick ju så bra för dem förr i tiden, innan alla dessa saker kom till. Vi kan väl skicka brevduvor, eller varför inte riktigt fräna röksignaler?
Summan av kardemumman är att jag i alla fall skulle vara en mästare på röksignaler.

Over and out
Julia

Oldies.


Foto0143_Edit001

Har äntligen fått tillbaka alla gamla bilder osv, som fanns på min kära gamla dator som tyvärr tog och dödde. Men man har ju bra kontakter, så det löste sig ändå! Kära kusin köpte med sig en extern hårddisk på 2tb från S-vall, och hennes karl (som jag förövrigt lämnade in datorn till också) förde över allt från datorn till den externa hårddisken. Så nu kan jag sitta här i soffan och kika på alla gamla bilder, samtidigt som jag pendlar mellan skratt och gråt. Härligt!